Vissa kommentarer på jobbet är onödiga. Som är en kund häromdagen sa till mig...

Kund: "Jag vill ha den varmaste korven."

Jag: "Eh...jaa....jag tar dom ju i turordning."

 VARFÖR skulle jag ge henne en kall korv? Jag ger väl henne den korv som legat på längst, så klart.

Utgången igår var intressant. På många sätt. Kände mig stundtals som en trofé. Och inte positivt menat.

Och Limpans glappkäft.... Ja du Limp... Den måste stängas. Jag ska skära av hans tunga så han inte kan snacka mer. En droppe alkohol i strupen och han är som ett rinnande vatten. Antingen slutar jag säga saker till honom eller så får han sluta snacka eller helt enkelt sluta dricka :)

Fucking stress. Jag fattar inte varför jag är så stressad. Men jag vet att jag har mycket att göra på en kort kort tid. Det äter upp mig. Och jag är fan inte bra på att planera min tid. Jag försöker. Det kan from time to time LÅTA väldigt bra i teorin men det fungerar inte i praktiken. Min tidsplan brinner upp. Varför? Kanske för att jag istället slappar än att göra saker. Och därför sitter jag i skiten nu.

Pluggar. Så fort orden humanstisk och deterministisk teori kom upp framför mina ögon så kroknade mina tår (och inte av en bra anledning) och håren på armarna reste sig. Dom två orden kan fan få mig att spy. Som jag hatar dom. Fucking arbete. Som jag btw fortfarande inte är klar med delvis pga av dom orden.

Snart ska jag iväg och jobba. Vill verkligen inte. Idag skulle jag faktiskt, helt ärligt, hellre sitta hemma och fortsätta att plugga.

Men när helgen är över så har jag några saker mindre att tänka på. Gött.

Jag är fan en dålig dotter. Mamma ringde nyss. Jag, trött och ont i huvudet. Hon, pigg glad och skämtsam. Jag bidrog inte så mycket till samtalet. Imorgon ska de åka bort,dock bara över dagen. Så när vi la på så sa jag väl hejdå som man brukar. Då hör jag hur det snäser i mitt öra "Ja vi ska ha det så kul imorgon!"

1. Är jag så ointresserad?

2. Är jag så egocentrisk?

3. Lyssnade jag helt enkelt inte på samtalet?

Nu har dom kommit till mig. Årets första bananflugor. Jag fattar inte. Jag har varit duktig på att diska rätt snabbt efter jag gjort mat. Jag går ut med soporna (nåja, någorlunda ofta). Men ändå kommer dom. Hörde någongång någon säga att man typ skulle droppa citron eller så i köket (kanske vasken?) och att de då skulle försvinna. Vet någon om detta stämmer?

Och vart kommer dom ifrån??

Bakade bröd idag. Var tvungen. Har ingen frukost. Har inte råd att köpa. Vilket gör att jag inte äter förrän sent på dagen. Vilket i sin tur leder till att jag har noll energi och bara ligger och slappar. Och är jag väl äter så kommer energin vilket leder till att jag är upp till typ 2 på nätterna för då är jag ju pigg. Sedan sover jag till 11 och så börjar det om.

Iallafall..nu har jag frukost så det räcker tills på fredag när lönen kommer. Fast jag kommer nog inte få mer än att det räcker till räkningarna.

Ringde nyss och anmälde mig till tre fucking jävla omtentor. Själva tentorna är ju inget jag ser fram emot. Jag vet att jag får skylla mig själv att det gick åt skogen men anyway.

Hur som helst så var det Yvonne som svarade. Helt plötsligt kände jag lycka över att komma tillbaka. Vi småpratade om vädret. Så trevligt va. Nu är det ju inte pga Yvonne som jag tycker att det ska bli kul att börja igen. Men ni fattar grejen.

Fan jag vill tillbaka. Jag vill träffa folk igen. Ge mig umgänge innan jag ruttnar bort här.

En fråga som kom upp på festen igår var riktad till alla killar:

" SKULLE DU TA EN KUK I RÖVEN FÖR DIN FLICKVÄN? DVS HON SKULLE BLI VÅLDTAGEN OM DU INTE TOG KUKEN"

Tror att alla killar svarade JA. Förutom en (nämner inget namn hmm). En av anledningarna var: "Hon skulle säkert njuta mer än mig."

Yeah I bet.... det är ju vida känt atAt folk njuter av våldtäkter. Detta drog ner mitt partymood rejält.

Min respekt för vissa killar steg väldigt mycket måste jag säga. Visst, svaret kan verka självklart men tydligen inte...

Har börjat att plugga till omtentorna som är om några veckor. Och då slog det mig: Det är ett år kvar. Ett år. Sedan är det dags att säga hejdå.

Jag bävar. Jag gillar inte sånt.

Kommer ihåg min första säsong i Sälen. Det var så grymt jobbigt att säga hejdå. Tårarna rann. Det var då man insåg hur mycket man skulle sakna alla. Och jag reagerade starkt när vissa som jag inte trodde jag skulle sakna SÅ mycket åkte. När jag och Johan åkte hem i bilen så grät jag i en timme. Inte okontrollerat men tårarna rann.

Var samma sak när jag gjorde ett gästinhopp i Sälen tio veckor förra året. Var så sjukt svårt att lämna dom. Och då hade jag bara varit där 1½ månad jämfört med 6 månader första säsongen. Men ändå...man får sånt starkt band till varandra. Jag grät i lunchrummet när jag skulle säga hejdå till Karin och Richard. Två av dom jag kommit närmast. Stod på Hundfjälletsparkering med Johanna, kramade henne och grät. Och mina roomies..höll på att få lille Alex att gråta, han började nämligen då förbereda sig på sin hemgång som skulle ske två veckor senare och insåg att det kommer bli jobbigt.

Vad vill jag komma med det här då?

Visst att det blir ett starkt band när man bor och jobbar med varandra så tätt inpå. Man fäster sig snabbt.

Skolan blir inte samma sak men man har ändå gått med dessa i tre år. Och det kommer kännas sjukt jobbigt när det är slut. Man är van att ha dom där. När man vill vara bitter. När man vill vara glad. När man vill dricka vin. Eller när man helt enkelt vill fördriva lite tid genom att bara sitta och snacka massa blaj.

Sista året börjar snart. Ser fram emot det. Men fuck...inte slutet. Hatar avsked. Är så jävla blödig i sånna tillfällen.

Gick hem tidigare ikväll pga en kille. Det var fan längesen. Om jag tom ever gjort det. Eller jooo det har jag nog men som sagt längesen. Eller om vi säger så här: var längesen jag gick hem pga en kille jag inte gått hem med pga  hook. Men jag ville inte stanna och se HAN hooka med någon ikväll. Eftersom att jag uppenbarligen bryr mig. Fast det är skumt, samtidigt bryr jag mig inte alls. Vet inte vilket ben jag ska stå på.

Borde inte blogga när jag druckit.