Har börjat att plugga till omtentorna som är om några veckor. Och då slog det mig: Det är ett år kvar. Ett år. Sedan är det dags att säga hejdå.

Jag bävar. Jag gillar inte sånt.

Kommer ihåg min första säsong i Sälen. Det var så grymt jobbigt att säga hejdå. Tårarna rann. Det var då man insåg hur mycket man skulle sakna alla. Och jag reagerade starkt när vissa som jag inte trodde jag skulle sakna SÅ mycket åkte. När jag och Johan åkte hem i bilen så grät jag i en timme. Inte okontrollerat men tårarna rann.

Var samma sak när jag gjorde ett gästinhopp i Sälen tio veckor förra året. Var så sjukt svårt att lämna dom. Och då hade jag bara varit där 1½ månad jämfört med 6 månader första säsongen. Men ändå...man får sånt starkt band till varandra. Jag grät i lunchrummet när jag skulle säga hejdå till Karin och Richard. Två av dom jag kommit närmast. Stod på Hundfjälletsparkering med Johanna, kramade henne och grät. Och mina roomies..höll på att få lille Alex att gråta, han började nämligen då förbereda sig på sin hemgång som skulle ske två veckor senare och insåg att det kommer bli jobbigt.

Vad vill jag komma med det här då?

Visst att det blir ett starkt band när man bor och jobbar med varandra så tätt inpå. Man fäster sig snabbt.

Skolan blir inte samma sak men man har ändå gått med dessa i tre år. Och det kommer kännas sjukt jobbigt när det är slut. Man är van att ha dom där. När man vill vara bitter. När man vill vara glad. När man vill dricka vin. Eller när man helt enkelt vill fördriva lite tid genom att bara sitta och snacka massa blaj.

Sista året börjar snart. Ser fram emot det. Men fuck...inte slutet. Hatar avsked. Är så jävla blödig i sånna tillfällen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det som nu pågår i London är galet. Runt omkring där jag bor plundras och förstörs det. Efter jobbet igår bestämde jag och min kollega oss för att gå till lokala puben där hennes syster jobbar. Moa bor i Hackney och igår plundrades affären som ligg...

När katten är borta dansar råttorna på bordet heter det ju, men i det här fallet är det snarare; när Natalia är borta passar Camilla och Lisa på att tjafsa. Små värdsliga saker som hushållskassan. Som vi enligt Lisa inte behöver ha. "För vi bor ju ba...

Jag har hört att det finns folk som har tröttnat på att gå in på min blogg och för femtioelfte gången läsa rubriken "I had a beautiful night in London". Jag ska försöka bättra mig lite.   Vad har hänt sen sist? Som ni ser på inlägget så kan jag ä...

Ytterligare en helt underbar helg i London. Som jag sa till Angelica igar: "Vi far sluta ha sadana har bra helger for vi kommer snart sluta uppskatta dom." Ska gora en san dar dryg sammanfattning av helgen igen, forstar om ni trottnar pa dessa lang...

Jag tyckte intervjun gick bra maste jag saga. Jag var inte alls nervos... Kanske ar ett daligt tecken? Dock sa hon som intervjuade mig att de aven skulle intervjua internt, vilket genast gor att chansen kanns ganska liten. MEN, man ska aldrig saga al...