Mina timmar på akuten igår var ganska händelserika. Eller inte. Som tur var hade jag Therese som höll mig sällskap halva tiden och var min taxichaufför.

Jag kan i alla fall konstatera att kvinnan i receptionen borde byta jobb och inte jobba med människor. Jag fick mig en avhyvling det första jag fick. Framför hela väntrummet. Jag och Therese stod där som fån. Vi som läst mycket om service quality kunde bara konstatera att den lilla biten förstörde hela vårt intryck på stället.

I tre timmar satt en mamma där med tre hemska barn. De sprang runt och skrek. Trots att folk sa till dom att vara tysta, för folk var faktiskt sjuka här, så gav de sig inte. Och det var ju inte så att mamman sa till dom. Nej nej. Istället skällde hon på de som sa till hennes barn.

En tant: "Kan ni lugna ner er nu?"

Mamman: "Du har då aldrig haft barn märker jag!!"

Tanten: "Jo men jag uppfostrade dom."

Tanten är numer min idol.

Jag vet precis vilken typ av familj det där var. Mina barn gör aldrig fel. Ungefär.

När jag väl kom in fick jag träffa en undersköterska som dumförklarade mig. Totalt. Hon vägrade lyssna på mig, för hon hade redan bestämt sig för vad det var. Det var inte mitt fel att jag fått en akutremiss.

Hon sa att jag kunde få träffa en doktor men att jag då skulle få vänta till efter midnatt och eftersom jag redan suttit där i 4½ timme hade jag inte lust att vänta minst 3½ timme till. Plus att det hördes på henne att hon tyckte det var onödigt. Jag är sjukt missnöjd med mitt besök. Undersköterskan som ville visa sig duktig har jag inte mycket till övers till. Plus till killen som visade mig till mitt rum.

Var grymt neg när jag kom hem igår och kände mig ledsen. Tydligen får jag fortsätta ha ont. Min bitterhet sitter i idag också. Men nu ska jag vända på det! Det är snö, sol och snart ska jag gå ner på stan och käka lunch.