Tog en promenad. Själv. Tårarna fortsatte att rinna. Promenden var dock skön. Behövde luft. Gick till Hemköp och då ringde mamma. Skönt att få klaga av mig lite. Det räckte för stunden att få klaga av sig angående jobbet. Så trött!

Mår även dåligt över mitt trasiga badrum. Kan inte gå in där utan att må dåligt. Kraschat. Duschdraperiet och tvättkorgen är helt oanvändbara. Om det ändå hade varit jag som orsakat det, då hade jag iallafall kunnat vara arg på mig själv. Nu känns det bara "blaaaah dslksgs ösdlgk".

Okej nu kommer ett inlägg som blottar mig extremt mycket. Men jag måste. Tårarna rinner längs mina kinder. Så här mycket har jag inte gråtit sen under Johan storyn. Måste säga att det är skönt, har trott att jag förlorat förmågan att gråta ut allt det onda tills det känns bättre igen. Idag är en sådan dag som jag tror att det kommer ta extra lång tid tills det är bättre igen. Har gått så lång tid sedan sist.

Det hela började med att jag kollade på PS I Love You, efter det var det kört. Tårarna rann och allt kom. Jag känner mig ensam. Känner mig ensam här i Falun. Saknar mina flickor så mycket. Hanna och Sara, ni är saknade. Har kommit fram till att jag inte känner mig riktigt hemma här utan er. Låter jätte cheesy men så är det. Det var ni som gjorde att jag trivdes så pass bra här. Ni var mina stöttepelare. Jag älskar dom som är kvar det är inte det. Men dom är inte NI. Med er var det det här enkla. Behövde vi varandra så fanns vi alltid där på ett eller annat sätt. Om det så var att erbjuda sovplats när någon hade det jobbigt. En promenad för att prata av sig. Tehäng på onsdagar då R var på träning. Söndagshäng när man var lite bakis. Se på dåliga filmer. Glöggkvällar med pepparkakor och spetsad glögg. Våra Idol-kvällar.

Men nu är ni inte här. Och jag känner mig fruktansvärt ensam. Den här staden gör mig ensam.

Gårdagen fick mig att inse hur det är. Finns folk man kan skratta och skämta med hänga, men som man vet att det aldrig kommer bli något djupare med. Med er är det annorlunda.

Sara och jag träffades på gymnasiet när vi hamnade i samma klass. Hade en period när vi ändå pratade rätt mycket. Men speciellt nära var vi inte på det sättet att vi ringde varann eller hängde (inte vad jag kan komma ihåg iaf). Sedan flyttade hon in i samma trappuppgång med mig. Då blev det lite mer. Och sista året innan jag började plugga så blev det bara mer och mer. Sedan kom Falun...and you know the rest.

Hanna och jag brukar skoja om att enda anledningen till att vi umgås är att det bara var vi i klassen som bodde i Falun och blev därför tvungna att hänga. Vi vet båda att det inte är sant. Vi klickade på en gång något så sjukt bra. Vi förstod varandra. Vi hade kul. Kommer ihåg det som gjorde att jag och Hanna började umgås mer än att prata på bussen/msn. Vi hade grupparbete i skolan och jag och Hanna skulle skriva en del tillsammans. Det var det som gjorde det. Hanna tappade tålamodet för att jag inte kunde skriva på tangentbordet utan att stava fel...och tog över =)

Okej..hur som helst efter detta smörinlägg som det kanske kan ses så kan jag bara säga: Ni fattas mig.

Jag behövde få ur mig det. Jag vill ta en promenad med er. Skratta. Prata allvar. Och snora.

Denna är till er tjejer!