Har blivit tillsagd att börja blogga (igen) när jag väl är på plats, tänkte därför att det är lika bra att mjukstarta redan nu så här en vecka innan avresa. Har tappat detta totalt.

Sitter här i myskläder och har inte bestämt mig än om jag ska ta mig in till stan ikväll. För att fira Linda. För att fira av Ludvika. Peppar mig med ett glas varmt vitt vin och musik. Vet hur det kommer sluta, om någon timme sitter jag i dag den svarta soffan.

Fikade med Marie igår. Fina Marie gav mig en bok och jag kände hur jag blev tårögd och insåg just då att jag faktiskt ska åka snart. Skräck. Och lycka! Jag drömmer om detta. Panikdrömmar. Jag kommer dit och kan inte språket, ingen förstår mig. Angelica har nekat mig boende osv. Det kan bara gå åt två håll: antingen blir det fantatiskt eller så blir det skit. Inget att oroa sig för!

Jag försöker ta till mig bylivet så mycket som det går, lika bra att göra det bästa av situationen tänker jag. Jag har blivit kvar här mycket längre än väntat, och vore det upp till mig så skulle jag åka imorgon. Men tyvärr är det inte jag som bestämmer. I alla fall så tänkte jag visa lite byanda igår genom att gå på byns traditionella julbord. Jag hade förväntat mig att äta lite gött och sen gå hem. Det skulle istället visa sig att jag hamnade mittemot en gammal man, född 1918, som bott här i byn i ca 60 år. Han berättade mycket om byns historia, vad som funnits och så vidare. Sjukt intressant faktiskt. På något sätt känns det som att jag uppskattar detta lilla ställe på ett annat sätt nu under min lilla "mellanlandning" här. Jag kan ångra lite att jag inte frågade min morfar när han levde om hur det var här när han växte upp här under 20- och 30-talet.

Jojjo kommer hem till byn i helgen och tänkte höra med henne om hon har lust att gå på en utställning som finns här som handlar om själva byn och människor som bott här. Låter kanske trist men jag tror att det kan bli intressant, vet att det finns bilder på morfar och hans familj bland annat.

Planerar även in en tur till varg-gropen med Jojjo och glögg som sällskap. Låter ypperligt.

Jag bestämde mig för att ta en paus från mitt busy liv och sätta mig framför tvn lite. Slog på Oprah och blev så klart fast, som jag så ofta blir. Programmet handlade om en mamma som har fött åtta barn, åttlingar. Galet! Och som inte det vore nog så hade hon redan sex stycken innan de andra åtta kom. 14 barn totalt.  Och hon lever ensam, förutom en del hemhjälp. Jag blir stressad av att se hur hennes vardag ser ut.  Lite lätt illamående också av någon anledning. Kanske beror på allt gråt och se hur hon springer runt som en galning hemma för att hitta alla barn. Hittade en bild som Aftonbladet som visar hennes mage innehållandes 8 barn.

Evigheter sen sist. Har haft ett bloggsug den sista tiden men inte orkat ta tag i det. Jag har kommit på massa saker jag kan skriva om men nu när jag väl sitter här är det blankt. Allt känns värdelöst.

Något som jag däremot tänkt på de senaste dagarna är kylan och facebook. Det känns som att folk tävlar med varandra "åhå -20 här och jag som skulle gå ut på promenad", "-25 imorse när jag slog upp mina blå", "bara -18 idag, det är ju nästan sommar". Und so weiter.

I min lilla by är det just nu -23,2. Jappjapp.

Så där ja. Då är snart min enda hellediga helg  slut. Busy busy är ordet. Från morgon till ytterligare en tidig morgon.

Peace and love och Kulturglimtar. Idag har det varit sovmorgon, men nu ska jag dra till Ljusnarsberg igen.

Bye.

Jag fullkomligt hatar "varannan vecka". Det är då det är dags att ta prover. På torsdag ska jag iväg och jag ser inte framemot det. För två veckor sen slog jag mitt rekord gällande hur många sköterskor jag förbrukade: 3 stycken. Min kropp vägrar tydligen att lämna blod, vilket leder till att sköterskorna får dåligt självförtroende och byter ut sig själva. Till slut kom det i alla fall blod, tack nr 3, men då var redan armveck och händer sönderstuckna. Knappt har mina blåmärken försvunnit innan det är det är dags att stickas på nytt.

Nej nu är jag trött på det här. Jag vill känna att kroppen mår bättre av min medicin, så det känns att det är värt. Har haft ett par bra dagar nu..fram till igår. Jag kunde knappt röra på mig, att försöka gå var inget alternativ. Idag är för övrigt första jobbdagen så jag hoppas att min kropp pallar.

Klag.

Då var midsommarhelgen över för den här gången och jag måste erkänna att jag är helt slut.

Midsommaraftonen började med att mamma hade kusinträff hemma hos oss, sedan gick vi ner till Janvallen för traditionellt midsommarfirande här i byn. Resning av midsommarstång, åktur med lövad vagn, dans kring stången, fiskdamm och lotterier. När jag var i kanske åldern 12-15 så var det jag och en annan tjej som satt i fiskdammen. Det ni. Ett år blev jag helt plötsligt inte längre tillfrågad. Fick aldrig reda på vd det berodde på. Kanske blev jag för gammal.

Kvällen spenderades hos min moster i Dala-Floda. Grillning och femkamp. Behöver väl knappast påpeka att mitt lag vann. Mycket trevlig dag.

Igår åkte jag till Bjursås och hem till Limpans föräldrar. Grillning (igen), kubb och lite vin. Midsommarsdagsfirande på Dössberget. Upp på berget för att låta Pumpbolaget och Hoffmaestro stå för underhållningen. Min första och med all säkerhet sista gång. Det var väldigt trevligt, det var det men nu kan jag kryssa av det på min to do list.

Nu ska det ätas grillat (ja ytterligare en gång) och sedan ska jag sjunka ner i soffan och kolla på fotboll.

Sedan jag började med mina nya tabletter så har det börjat knastra i käken på höger sida. Det verkar bli värre när jag dricker alkohol.

I alla fall... En utav mina sista helger i Falun så hade jag haft knaster flera dagar i rad. en kväll så skickade jag ett sms till mamma där jag skrev:

"Det knastrar i min käke, jag är faktiskt rädd." Mamma svarar med ett typiskt mammasvar. Jag blir nöjd, jag har fått lite uppmärksamhet och sympati. Vad jag inte fattade var att mamma egentligen skrattade bakom min rygg, och dagen efter får jag följande sms från mamma: "Jag har ont i huvudet, jag är faktiskt rädd."

Nu fick hon vara rolig också.