Det som nu pågår i London är galet. Runt omkring där jag bor plundras och förstörs det.

Efter jobbet igår bestämde jag och min kollega oss för att gå till lokala puben där hennes syster jobbar. Moa bor i Hackney och igår plundrades affären som ligger under deras lägenhet så jag väntade med henne på puben till syster slutade så de kunde åka hem tillsammans. Jag trodde (något naivt kanske) att centrala London var säkert men fick igår erfara att det inte är fallet. Puben var tvungen att stänga tidigare efter varningar om att saker kunde hända. Jag och Moa stannade kvar inne på puben när de stängt och då börjar telefonen ringa. Det är pubens ägare som ringer och säger att en folkmassa är på väg ner för gatan där vi är. Vi lämnar puben väldigt snabbt och beger oss ner till Oxford Street där jag ska försöka hitta en taxi och systrarna ska ta en buss hem. Väl ute på gatan märks det ingenting, folk är ute om än betydligt färre människor är vanligt. Det var svårt för mig att hitta en taxi. När jag sa vart jag skulle fick jag svar som: "That´s north London. I don´t go there, it´s not safe there." Började helt ärligt känna paniken komma. Jag hade bestämt tillsammans med min mamma att det var säkrare att åka taxi än att ta en buss så var tvungen att hitta någon. till slut hittade jag någon som var villig att köra mig hem, vi åkte omvägar för han ville inte åka nära ställen med shoppinggator. Väl hemma var Lisa uppe och väntade på mig. Natalia hade åkt till sin mamma och stannade där för hon hade ingen skjuts tillbaka, och hon ville förståeligt nog inte gå hem. Utanför hördes polisbilar och brandbilar varannan minut, jag överdriver inte. De slutade höras vid halv 2 tiden ungefär, men man kunde fortfarande höra helikoptrar. Jag och Lisa satt uppe och pratade och kollade på nyheterna och såg hur fler och fler stadsdelar i London och städer i England drabbades.

Affärerna stänger tidigare av rädlsa för att drabbas när någon fortfarande jobbar. Affärerna på min gata stängde igår kl 20.00, istället för vid midnatt. Folk är väldigt aktsamma och jag har lärt mig efter gårdagen att jag inte ska vara ute sent så länge detta pågår. Oavsett om det inte dödas så är det fortfarande läskigt och man kan hamna mitt i det.

Här hemma sover vi med lampan tänd i trappen, vi vet inte om det är en bra eller dålig idé men är svårt att veta vad som är smart förtillället.

Man följer nyheterna hela tiden. Jag kan bara vara glad att mitt område klarat sig än så länge, även om områden runt omkring mig drabbats samt där jag har vänner. Fick ett sms av Moa igår natt där det stod: "Alltså det här är det sjukaste jag varit med om!! Gatorna runt vårat hem ryker. Vi kom knappt hem. Är du okej?"

Jag är okej, hoppas bara att detta får ett slut snart.

När katten är borta dansar råttorna på bordet heter det ju, men i det här fallet är det snarare; när Natalia är borta passar Camilla och Lisa på att tjafsa. Små värdsliga saker som hushållskassan. Som vi enligt Lisa inte behöver ha. "För vi bor ju bara tre stycken". Jag är irriterad till max och hade sååå önskat att Natalia var hemma denna helg. Jag är halv utan henne här.

Nu är jag en vresig tonåring och lyssnar på musik på hög volym. Orkar inte bry mig om henne när hon inte bryr sig om någon annan än sig själv. Kanske lite elak och kanske kommer jag ångra det där imorgon. Well.

Jag har hört att det finns folk som har tröttnat på att gå in på min blogg och för femtioelfte gången läsa rubriken "I had a beautiful night in London". Jag ska försöka bättra mig lite.

Vad har hänt sen sist? Som ni ser på inlägget så kan jag äntligen skriva på min dator (å ä ö), vilket innebär att jag fått internet. Äntligen! Det tog sin lilla tid. Jag var till slut tvungen att dra en liten snyfthistoria om hur viktigt det var för mig att ha nät så jag kan ha kontakt med vänner och familj i Sverige. Och det gjorde susen. Måste lära mig att det funkar att spela på samvetet.

Jag har fått jobb. I och för sig är det 2½ månad sen men ändå. Jobbar på ett café/shop i centrala London. Jag trvis hur bra som helst, tror inte att jag kunde hamnat på en bättre arbetsplats som första jobb i London. Lönen kan ju dock diskuteras. Sådana områden betalas verkligen minimumlön men det kan jag leva med ett tag till. Så länge jobbet känns värt det är det helt okej.

Jag gör faktiskt inte så himla mycket av London. Känns inte som att jag utnyttjar London till fullo, eller i alla fall som jag borde. Jag jobbar, åker hem och läser lite eller kollar på en serie. Eller dricker vin med min roomie Natalia. Jag har lovat mig själv att börja utforska London mer än jag gjort.

Har kommit Natalia riktigt nära, vi umgås i princip varje kväll förutom när vi är less på att vara social och stänger dörren om oss. Enormt glad att hon flyttade in. Vet dock inte hur detta påverkar tjej nummer tre som bor här. Visst hon utesluter sig själv en del men undrar om inte vi hjälpt till lite? Men ibland orkar man inte umgås med henne riktigt. Natalia är borta ikväll, hon ska åka och hälsa på sin pojkvän imorgon vilket gör att jag sitter här själv ikväll men jag gör det bästa av situationen. Har gjort mysigt i min skokartong, dricker ett glas vin och lyssnar på musik. Är ju ändå fredag.

Vet inte om jag sagt det men finns på skype (vet att många av er mina kära vänner redan har lagt till mig). Använder sällan msn nu för tiden (hint till Emil).

Nu ska jag äta lite helnöt som mamma tog med sig från Sverige.

Just ja.... jag har det bra!