Idag är en bra dag (förutom tentan). Känner mig äckligt glad. Herre, jag känner mig fruktansvärt kär (vilket jag är också). Har hittat världens underbaraste. För några månader sen skrev jag att jag var rädd för att träffa någon för att jag var rädd för att bli lämnad igen. Och visst.....den känslan finns till viss del kvar. Men insett att jag måste våga för att detta ska funka. Och just nu fungerar det så bra. Jag måste våga riskera att bli sårad om det ska satsas fullt ut på detta. Mina trust issues då......? Jo då, de har satts på prov. Jag försöker koppla bort dom men ibland går det inte. Men måste koppla bort.... Skulle hata mig själv om jag sabbade detta pga. dom och vad andra gjort mot mig förr. Detta är ju en helt annan sak. Detta är inte det som varit förut....detta är nytt. En annan person. Det är DET jag måste komma ihåg. Och lita på honom. Yesyes, det är det jag måste göra. Och jag gör ju det. Men som sagt, är svårt att koppla bort.

25 år på fredag då.... Det känns ju faktiskt si så där. Jag veeet att jag är hur töntig som helst som har ångest inför det. Vet inte varför. Det är ju inte så att jag inte gör något av mitt liv..... Jag pluggar. Ha! Får se vart min utbildning leder mig men shit the same....jag pluggar iaf. Och jag mår bra just nu. Vet inte om min åldersnoja blivit värre nu när jag träffat Christoffer? I och med att han är så pass mycket yngre menar jag.... Men samtidigt tror jag inte det. Kanske. Fast egentligen spelar det inte såå stor roll har vi kommit fram till. Så det handlar nog mest om att jag känner att 25 år är rätt mycket. Vet att många kommer sitta och irritera sig på mig just nu...men det är min hang up just nu, ok? HA! Fast å andra sidan...som Hanna sa.... "Varje år blir man ett år äldre, det är ju liksom meningen. Och 25 år är ju ingenting, man är så gammal som man känner sig." Så sant. Och jag känner mig faktiskt inte speciellt gammal. Jag brukar säga att jag har stannat på 22 år. Att jag tänker efter när folk frågar hur gammal jag är, vill säga 22...eftersom att det känns som att jag stannat i den åldern. Sedan kommer jag på mig själv "Men Camilla, du är ju 24." Och jag vet inte....inte fan känner jag mig som 25. Möjligtvis 20. Eller något. Känner mig inte speciellt mogen. Surprise va.

Mina sista ord:

There are no words